Pompeji – syndens stad

Följ med på en spännande dokumentärfilm om den legendariska staden Pompejis historia.

Pompejis historia är legendomsusad. Det är en unik, förtrollande plats, som drar till sig över 4 miljoner besökare per år. Staden har inspirerat besökare som Picasso, Emily Dickinson och Jean Cocteau.

Dokumentärfilmen handlar inte bara om det berömda vulkanutbrottet, utan om staden själv. Vi får lära oss hur invånarna levde sina liv och tillbringade sin fritid, om njutning, religion och stadens slutliga öde.

Isabella Rossellini är filmens berättarröst och guide genom stadens kullerstensbelagda gator. Hon visar hur de avtäckta verken har påverkat stora konstnärer som Pablo Picasso, Giorgio De Chirico och Wolfgang Amadeus Mozart.

REGI  Pappi Corsicato
MED  Berättare: Isabella Rossellini
PRODUKTIONSLAND  Italien
SPRÅK
SVENSK PREMIÄR  2021-10-08
LÄNGD  90 min
ÅLDERSGRÄNS

Mer information om filmen
Filmen är en resa två tusen år tillbaka i tiden, som berättar om de myter och personligheter som hjälpte till att göra denna plats extraordinär och tidlös. Från kärlekshistorien mellan Dionysus och Ariadne, det tvetydiga förhållandet mellan Leda och Svanen, till gladiatorspelens blodtörst, till Poppea Sabinas desperata jakt efter odödlighet, iscensätter och analyserar dokumentären den hemliga, ibland mindre smakfulla sidan av staden.

På 1700-talet var det denna sida som tvingade den katolska kyrkan att dölja några av de mest skandalösa, obscena fynden, fresker och statyer som ansågs syndiga trots att de skapats innan begreppet synd ens uppfunnits.

Pompeji var en antik stad i nuvarande Kampanien i Italien, sydost om vulkanen Vesuvius. Tillsammans med städerna Herculaneum, Stabiae och Oplontis förstördes Pompeji vid ett vulkanutbrott år 79 e kr. Pompeji började 1748 till stora delar grävas ut, vilket bland mycket annat gav upphov till den så kallade neoklassicistiska inredningsstilen och arkitekturen. 1997 upptogs arkeologiska områden i Pompeji, Herculaneum och Torre Annunziata på Unescos världsarvslista.

Invånarna i Pompeji hade vant sig vid mindre skalv och gasutsläpp från berget Vesuvius, men blev tagna med överraskning vid det katastrofala vulkanutbrottet. Vulkanutbrottet begravde staden och förmörkade solen i mer än ett dygn.

Tjocka lager av aska täckte två städer vid bergets fot. Städernas namn och plats glömdes med tiden. Sedan återupptäcktes Herculaneum 1738, och Pompeji 1748. Dessa städer har sedan blivit utgrävda och avslöjat många intakta byggnader och väggmålningar.

Under 1700-talet och det tidiga 1800-talet inriktades utgrävningarna på att finna antika föremål och skulpturer som gick att sälja på antikmarknaden. Först under August Mau och Giuseppe Fiorellis undersökningar i slutet av 1800-talet började man intressera sig för att utforska staden i dess helhet. Giuseppe Fiorelli tog ledningen för utgrävningarna 1860. Det var han som införde tekniken att injicera gips i utrymmet som lämnats av upplösta kroppar, för att perfekt återskapa formerna av Vesuvius offer.

Några har lagt fram teorin att Fontana initialt hittade några av de berömda erotiska freskerna och på grund av anständighetstänkandet som rådde under hans tid, begravde dem igen i ett försök att stoppa arkeologisk censur. Denna bild kompletteras av rapporter från senare utgrävare som fick känslan av att platsen de arbetade på redan hade varit uppgrävd men åter blivit övertäckt.

Forum, de romerska baden, ett antal hus och några villor förblev anmärkningsvärt väl bevarade. Ett hotell på 1 000 m² hittades inte långt från staden; det kallas nu ”Grand Hotel Murecine”.

Pompeji är den enda antika stad där hela den topografiska strukturen är kvar exakt som den var, utan senare ändringar eller tillägg. På grund av terrängen var den inte genomförd på det sätt vi är vana att se i romerska städer. Dess gator är dock raka och lagda i ett rutnät, helt enligt de romerska traditionerna, med cardo maximus och decumanus maximus, de nord-sydliga respektive väst-östliga huvudgatorna. De är lagda med polygonala stenar och har hus och affärer på bägge sidor.

Under tidiga utgrävningar av platsen dök hålrum upp i asklagren, tomrum som en gång innehållit mänskliga kvarlevor; eftersom askan hade stelnat snabbt men inte förbränt kropparna hade dessa förblivit åtskilda från det stelnade berget runt om och, när de bröts ner, lämnat dessa hålrum. 1860 fick utgrävningsledaren Giuseppe Fiorelli idén att fylla hålrummen med trögflytande gips. Detta resulterade i mycket tydliga och ibland påträngande skepnader av de dömda pompejiinvånarna som inte lyckats fly, fångade i sina sista rörelser i livet.

Staden erbjuder en ögonblicksbild av det romerska livet under första århundradet. Detta ögonblick i tiden visar att Pompeji var en levande plats före utbrottet och ett överflöd av bevis visar de minsta detaljerna i vardagslivet.

Vid tiden för utbrottet kan staden ha haft omkring 20 000 invånare. Den låg i ett område där romare hade sina semestervillor. Olika typer av samhällsservice kan hittas: Macellum (stora matmarknaden), Pistrinum (kvarnen), Thermopolia (en sorts bar som serverade både varma och kalla drycker), Cauporioe (smårestauranger), och en amfiteater.

2002 gjordes en annan viktig upptäckt vid floden Sarnos mynning. Den avslöjade att hamnen även varit bebodd och att folk bodde i hus byggda på pålar (palafittes) inom ett system av kanaler som liknar Venedig enligt några forskare.

Pompeji i populärkultur
Pompeji utgjorde bakgrund för den historiska romanen Pompejis sista dagar av Edward Bulwer-Lytton och BBC:s serie Up Pompeii. Pompeji är titeln på en bok av Maja Lundgren. I den visuella konsten är Pompejis sista dag en berömd målning av den ryskfödde Carlo Brullo.

I oktober 1971 framträdde det berömda bandet Pink Floyd vid den 2000 år gamla amfiteatern i Pompeji, för en publik bestående av några kameramän. Deras uppträdande släpptes senare på video.
Våren 2014 kom filmen Pompeii, med bland andra Kit Harington, Carrie-Anne Moss och Kiefer Sutherland, som delvis skildrar Vesuvius stora vulkanutbrott.