Guldbaggevinnare: Paradiset brinner 

Hjärtskärande, vilt och vackert om en barndom som är på väg att gå förlorad.

Tre systrar står enade i en stökig men kärleksfull vardag utan föräldrar. Vuxenvärlden sviker dem gång på gång, men vad gör det? Allt de behöver är varandra, sina vänner och en obevakad swimmingpool. Men när socialtjänsten anar oråd tvingas Laura söka hjälp utanför flockens trygghet. Klockan tickar och det blir allt tydligare att livet är på väg att förändras för alltid, i en värld där frihet och förtvivlan ligger kind mot kind.

GENRE  Drama
REGI  Mika Gustafson
MED  Isabella Kjellberg, Safira Mossberg, Bianca Delbravo, Dilvin Asaad, Ida Engvoll
PRODUKTIONSLAND  Sverige
SPRÅK  Svenska
SVENSK PREMIÄR  2023-10-27
LÄNGD  109 min
ÅLDERSGRÄNS  11 år

GULDBAGGEVINNARE 2024
Bästa film, Bästa produktionsdesign: Catharina Nyqvist Ehrnrooth

Fredrik Sahlling, DN, 5/5:

"Vass dialog, självlysande unga skådespelare och en uppfriskande rebelliskt systerlig ton gör ”Paradiset brinner” till en oemotståndlig debut. Fredrik Sahlin ser en registjärna ­födas i Mika Gustafson.

(…)

Vi befinner oss en bit utanför samhället, i ett marginaltillstånd där punk möter poesi. Föräldrafritt, med egna regler, och i ögonvrån en parad av vuxna som är dåliga föredömen, som inte reagerar när barn dricker sprit och röker gräs.

(…)

Det senaste decenniet har ju sett en hel del svensk film på temat kvinnlig gemenskap (…)Mycket har hänt på de tio år som gått sedan Bechdeltestet dök upp i filmdebatten och det delades ut en lite förnumstig A-märkning till ”godkända” verk, alltså de som innehöll minst två kvinnliga roller som pratade med varandra, om något annat än en man (vilket alarmerande få filmer kunde leva upp till).

Så när filmskaparen Mika Gustafson nu långfilmsdebuterar i fiktionsfacket med en redan Venedigprisad berättelse, gör hon det i gott sällskap men helt utan den uppbyggliga ton som ofta syns i begynnelsen av en kamp. I stället med en otvungen, sprittande, anarkistisk och humoristisk energi.

(…)

upplyft av den glädje som infinner sig när man har sett en registjärna födas. Ungefär samma känsla som efter visningen av Lukas Moodyssons debut ”Fucking Åmål”, eller Gabriela Pichlers ”Äta sov dö” – ögonblick som gör att även en luttrad kritiker sätter sig i givakt i biostolen.