Scroll down

SUNSET

Visade filmer

SUNSET

Premiär!
Fredag 22 mars – Torsdag 28 mars kl 19.00
Måndag 25 mars även kl 14.00 – BILJETTER

Ny film av Oscarbelönade regissören Laszlo Nemes.
“drömsk och rasande vacker tidsresa”


Året är 1913, strax innan första världskrigets utbrott. 20-åriga Irisz Leiter anländer till Budapest efter att ha växt upp på barnhem. Hon hoppas nu få anställning i den berömda hattaffär som ägdes av hennes hädangångna föräldrar, men istället körs hon bryskt iväg av den nya ägaren. Hon förstår inte varför. Snart söks hon upp av en okänd man som ställer besvärliga frågor om hennes far. Illa till mods börjar hon söka efter svar i sina föräldrars förflutna och konfronteras med en mörk hemlighet, vilket drar ned henne i händelser som är början till landets undergång…

Regi: Laszlo Nemes
Med: Juli Jakab, Vlad Ivanov
Produktionsland: Ungern/Frankrike
Originaltitel: Napszállta
Språk: Ungerska, textad på svenska
Produktionsår: 2018
Genre: Drama
Åldersgräns: 11 år
Längd: 142 minuter
Oscar för Bästa utländska film. Guldbagge i samma kategori. Golden Globe i samma kategori. BAFTA i samma kategori. Fyra priser i Cannes. Och ytterligare 50 utmärkelser…
När Laszlo Nemes ”Sauls son” kom för två år sedan knep den stort sett varje filmpris värt att vinna. Och då pratar vi om en debutregissör!
När ungrarens andra film snart har premiär är därför förväntningarna högt ställda. Något som knappast mildras av att ”Sunset” är den dyraste film som någonsin gjorts i hans hemland.
En av de snyggaste och mest spännande filmer jag har sett. Jag har inte sett något som känns så mycket NU trots att den utspelar sig för över hundra år sedan” – Helena Lindblad i SVT Morgonstudion

5/5
Filmrecension: Ungerska ”Sunset” en drömsk och rasande vacker tidsresa

Den Oscarsbelönade ungraren László Nemes följer upp prisade ”Sauls son” med en resa till det laddade Budapest 1913. En ung modist och klassresenär hamnar i en virvel av lyxigt mode, anarkistmöten, gatuvåld och mystik. En rasande vacker film, skriver Kerstin Gezelius.
Säger man till Irisz Leiter att vänta så går hon, säger man åt henne att ge sig av så dröjer hon kvar och säger man åt henne att vara försiktig går hon rakt in i faran. Huvudpersonen i ”Sunset” är en föräldralös, ung modist som återvänt till sin födelsestad Budapest för att söka jobb i vad som en gång var hennes föräldrars hattbutik – den fashionablaste i staden.
Klädd i en resdräkt av ljusblå siden med stärkt, vit, allt solkigare spetskrage söker hon genom den bullriga dammiga staden efter sin familj, sin plats i samhället, sin historia. Men medan hon letar, frågar, jagar fram mellan överklasspalats och anarkistmöten, blodbad och hattprovningar, vittrar allt det hon söker sönder. Det är bara ett år kvar till skottet i Sarajevo och Österrike-Ungerns prakt är en kuliss på väg att rasa.
”Sunset” är Laszlo Nemes andra film efter den hyllade debuten ”Saul son” (högsta betyg i DN) från 2016 och han använder nästan exakt samma teknik: i en så gott som obruten rörelse ligger han tätt inpå sin huvudperson, från första bilden till den sista, så att allt runt omkring dem – i Sauls fall koncentrationslägrets fasor – blir oskarpt och drömlikt, förstärkt av en desto skarpare ljudbild.
Saul hade all anledning att odla sitt tunnelseende. Att bli fullt ut medveten om sitt arbete i dödsfabriken skulle inte vara mänskligt möjligt. Bildspråket verkade framtaget för att hantera det fruktansvärda ämnet med etisk integritet.
I ”Sunset” är kopplingen inte lika självklar, men det är paradoxalt nog befriande. Filmspråket känns mindre som ett rigoröst, intellektuellt ställningstagande och mer som ett uttryck för regissörens personliga vision av människolivet i allmänhet: ett vilt vatten som flödar fram i sin egen lilla strömfåra, hetsigt mot slutet, medan de andras livsströmmar aldrig hinner bli mer än ett brus i öronen, ibland nära, ibland långt bort.
Det är ingen lätt sak att komma igen efter att ha gjort den mest prisbelönta debutfilmen någonsin (vann Oscar, Golden Globe, Bafta), dessutom en som fick ta tio år på sig att mogna fram. ”Sunset” kan framstå som en lillasyster i jämförelse delvis förlagd till en värld av hattar, dräkter och skönhet. Men ”världens ondska döljer sig bakom dessa oändligt vackra ting”, som en man ur det anarkistiska gardet säger till Irisz när hon tvekar att träda in i rollen som galjonsfigur för revolutionen.
Har modehuschefen och läkaren rätt när de säger att det mörker Irisz börjar se är något hon bär inom sig, en släktförbannelse? Eller är den etablerade ordningen så rutten att den bara kan rivas ner med våld?
Den osäkerheten: pendlingen mellan idealism och pragmatism, det privilegierade livet och våldet på gatorna, fångar inte bara situationen för en klassresenär i Mellaneuropa 1913 utan borrar sig ganska rakt in i sakernas tillstånd just här, just nu.
Skådespelaren Juli Jakab, som spelar Irisz, bär den komplexa filmen på sina späda, raka axlar med ansiktet fixerat i ett envist, misstänksamt och samtidigt nyfiket ansiktsuttryck. Det är en drömsk, rasande vacker film, full av möjligheter och kanske – precis som sin huvudperson – på jakt efter sin identitet. Ibland är mellanbarnen de allra mest intressanta.
Kerstin Gezelius