Scroll down

JÄTTEN

Visade filmer

JÄTTEN

BIOPREMIÄR!
Fredag 14 oktober – söndag 16 oktober kl 19.00.

DAGBIO måndag 24 oktober kl 14.00
Måndag 24 oktober – torsdag 27 oktober kl 19.00
affisch-rec

KKKKK av Fredrik Sahlin, SVT: “Nyholms finurliga humor fungerar som små försåtsmineringar, som briserar i det tysta, när man minst anar det. Mest tragikomiskt är bouleklubbens årsmöte (Föreningssverige har väl aldrig känts så futtigt) men tävlingen nere i Danmark är en också en ljuvligt smärtande uppvisning i fördomsfullhet och mellanmänsklig prestige.” Läs hela recensionen här.
—————-
Rikard, autistisk och gravt missbildad, skiljdes vid födseln från sin mor. Nu, 30 år senare, är han övertygad om att få henne tillbaka om han bara vinner de Nordiska mästerskapen i boule. Tänk om han kunde få till det där perfekta kastet, den där magiska känslan när allt klaffar – och vinna den där stora pokalen att visa för mamma. Rikards sköra fysik och en hårt dömande omgivning får inte stoppa honom. Till sin hjälp har han sin bäste vän och tränare Roland, tre klot i skimrande guld och en 50 meter hög jätte.
Jätten handlar om utanförskap och hur man hanterar det. Olycka och elände drabbar oss alla. Men det kan oftast sättas i relation till något annat, till någon som har det värre. Jätten bjuder på en värld att ryckas med i där värme och skratt blandas med svärta och mörker. Den är en lovsång till människor i marginalen.
Regi: Johannes Nyholm, Sverige 2016, drama, 86 min, fr 15 år.

Johannes Nyholm (f.1974) väckte stor uppmärksamhet redan med sin första kortfilm Dockpojken (2008) som bland annat visades i Quinzaine-sektionen i Cannes. Det gjorde även hans nästa två filmer – Drömmar från skogen (2009) och Las Palmas (2011). Las Palmas tog dessutom hem Guldbaggen för bästa kortfilm. Johannes Nyholm har även regisserat flera musikvideor. Jätten är hans långfilmsdebut.
“När jag var 4-5 år och hade feber uppkom ofta en väldigt obehaglig känsla. I dess mest extrema form var den närmast metafysisk. När jag låg i sängen och såg på min kropp kändes den frikopplad från mig själv. När jag rörde mig kunde jag se hur dessa delar rörde sig. Men det var inte min kropp. I det här tillståndet var det svårt att kommunicera med omvärlden, svårt att nå fram till den, svårt att bli nådd av den. Jag såg på den från avstånd, som genom en kikare vänd åt fel håll. Långt, långt därborta rörde sig människor som talade ett språk jag inte förstod, om saker jag inte kunde relatera till.” – Johannes Nyholm